Senast jag besökte Rangala Baby Home var 2018 och nu var det äntligen dags att resa dit igen. Denna gång var vi en liten grupp på sex personer som i mitten av april reste till Kenya. Det var Johanna, Karin och Maria från Göteborgs södra skärgård och Annika, Marianne och jag från Göteborgs norra skärgård. Det är väldigt fint att vara en liten grupp som reser tillsammans och att kunna dela upplevelser och tankar under resans lopp och även efteråt.

Vi landade i Kisumu, vid Victoriasjön, en varm och solig dag och möttes på flygplatsen av syster Esther och Aloyce från Rangala Baby Home. Från Kisumu till Rangala är det runt sju mil och man passerar då ekvatorlinjen. Väl på barnhemmet installerade vi oss i gästhuset, där man bor i enkla rum och sover under myggnät, då det är mycket malaria i området. Det är ett spartanskt boende, men fungerar ändå så bra under de dagar vi besöker barnhemmet.

Att bo på barnhemmet ger så mycket mer än om vi skulle bott på ett hotell. Att finnas på området gör att vi kan vara mer tillsammans med barnen och det underlättar också för personalen som får lite extra hjälp med att mata, leka och se efter barnen. Det är fantastiska kvinnor som arbetar med att ta hand om alla dessa barn. En av nätterna var det strömavbrott. När jag på morgonen pratade med Mildred som arbetat den natten så sa hon att det varit en väldigt jobbig natt. Bebisar som gråter och att då i ljuset av stearinljus ta hand om allt som kommer upp är inte lätt. Men man ser verkligen hur mycket kärlek barnen får. Visst finns det mycket som man önskar skulle vara bättre, men personalen känner alla vid namn och älskar verkligen barnen och gör sitt bästa.

En liten pojke är blind. Han satt i sin spjälsäng och så fort man rörde vid honom och började prata sken han upp som en liten sol. Utan kärlek hade vi aldrig fått den reaktionen. Han var så fin och han klappade sin lille hand på min och satt och nynnade på en sång. Personalen sa att han ofta sjunger, även på nätterna. Men tankarna kommer; vad ska det bli av denna lille? Pappan vill inte ha tillbaka honom och det är ju inte lätt att hitta en ny familj till en blind pojke. Men man arbetar på att hitta en lösning.

Alla dessa barn har sina egna historier. Under vårt besök fanns det 32 barn på hemmet. Flera av barnen är övergivna och även om myndigheterna söker efter mammorna så hittar man oftast ingenting. På Rangala söker man hela tiden efter nya fosterfamiljer. När man hittat någon som är villig att ta emot ett barn så anmäls det till myndigheterna. En undersökning görs av personen och av hemmet så man vet att man kan ta hand om ett barn. Har man inte det som krävs, så meddelas det till myndigheterna och de tas då bort från listan.

Under de dagar vi var där så kom en kvinna för att hämta sitt barn. Det var adoptionsdag och stor glädje. Denna kvinna kunde inte få barn och hennes man hade lämnat henne på grund av det. Men hennes längtan var stor och hon hade gått igenom alla procedurer för att kunna adoptera. Hon var så lycklig när hon tillsammans med sin mamma kom för att ta med sig sin son hem. Det var härligt att se!

Efter några dagar på Rangala Baby Home så är man fylld av många tankar och berörd på många olika sätt. Det finns så många olika öden och livet är så orättvist. Personalen på barnhemmet har alldeles för låga löner, men ändå så kämpar de på och många av dem har varit där i massor av år. Jag beundrar verkligen dessa kvinnor. Det är också några män på området som gör ett fantastiskt jobb, då speciellt vill jag nämna Aloyce som är lite allt i allo. Han har arbetat på barnhemmet i 25 år och är den jag har mest kontakt med. Han besöker våra fadderbarn och tar fram all info jag behöver. Han arbetar på kontoret, håller i ekonomin och är chaufför. Aloyce är en fantastisk tillgång för barnhemmet.


Mina resekompisar blev också berörda. Här kommer några av deras reflektioner efter dagarna på Rangala Baby Home.

”De fina och trygga barnen. Utan föräldrar är det oerhört viktigt att skapa kontinuitet. Omtänksamma, positiva och kompetenta barnskötare som känner barnen är A och O. Det var så fint att få se samspelet dem emellan. Det gäller att kämpa för att behålla och utveckla personalen. Aloyce var fantastisk som ledare. Hans visioner kring jordbruket och att på sikt bli självförsörjande är helt rätt, med tanke på hur dyrt det är med mat.

Att få träffa barnen i sina nya familjer var också väldigt fint. De hade det bra och hade en framtidstro. De största orättvisorna är givetvis möjlighet till sjukvård och utbildning för alla och på sikt bygga upp en välfärd. Svårare för oss att påverka. Vi får hjälpa till med det vi kan.” /Karin

”I en grupp om sex damer i lagom ålder så besökte vi Rangala Baby Home i april. Min resväska var fylld, mestadels med barnkläder som fina grannar och släkt med mindre barn hade skänkt. Det var välkommet till de vackra barnen, som blev väldigt glada över sina nya kläder och annat. Foton på barnen när de skänkta kläderna var påklädda, skickade jag till givarna. Det berörde verkligen och flera av dem blev faddrar till barn på Rangala. På något sätt kom det nära.

Barnen på barnhemmet har det bra, trots att det är ett enkelt och spartanskt hem. Personalen gör att barnen får ett tryggt hem att växa upp i, så länge som de bor kvar. När man ser hur barnens ögon lyser och att de är trygga så är ett gott tecken, men det finns mycket kvar att göra. Att besöka Rangala och få lära känna barnen och personalen var fint och de finns kvar i mitt hjärta.” /Annika

Sorg på barnhemmet

Ett par veckor efter att vi åkt hem drabbades barnhemmet av sorg. Under vårt besök var vi mycket inne i rummet hos dom allra minsta barnen. Veckan innan vi kom dit hade det kommit in en liten nyfödd pojke. De berättade för mig att han blivit övergiven i en kyrka. Mamman hade suttit i kyrkan och sagt till kvinnan bredvid sig; ”Kan du hålla min lille pojk, jag ska bara gå på toaletten?” Men hon kom inte tillbaka, utan försvann spårlöst. Allt medan undersökningarna påbörjades för att hitta mamman, så överlämnades den lille till Rangala Baby Home för omvårdnad.

Den lille pojken fick namnet Rawling. Ett par veckor efter att vi lämnat Rangala var han plötsligt väldigt sjuk en morgon. Han togs genast till sjukhuset där man upptäckte att han hade en kraftig lunginflammation. Det blev för mycket för den lille och senare samma kväll dog han. En stor chock för personalen på Rangala.

Så jobbigt för barnskötarna som kommer så nära dessa små när de sköter om, byter blöjor och matar sina små skyddslingar. Det tog upp emot en vecka innan de kunde begrava honom, då det var dokument från myndigheterna som måste ordnas. Men sen blev det ett litet följe som var med, då man begravde den lille på barnhemmets område.

Jag levde kvar i mina tankar nere på Rangala Baby Home en lång tid efter att jag kommit hem. Det var så mycket fint, men också saker man önskar man kunde förändra snabbt. Jag önskar att vi, som så många därnere tror, att vi hade en brunn full med pengar att bara ösa ur. Men vi får göra så mycket vi kan, med det vi har att fördela, och be en bön om att Gud ska välsigna och låta det räcka längre. Rangala Baby Home är en plats som verkligen beskyddar de allra minsta och gör sitt bästa. Jag är så tacksam för att Barn i Nöd får vara med och göra skillnad för barnen i denna del av Kenya.

Karin Johansson

 

Vill du göra skillnad och ge en extra gåva till Rangala Baby Home?

Skicka då in din gåva och märk den med ”Rangala” så ska vi se till att den når fram. En kan inte göra allt, men tillsammans kan vi göra mycket mer!