Det har nu gått tio år sen vi öppnade Hannacentret och det är fantastiskt att se tillbaka på allt som hänt under dessa år. Så många barn som kommit till centret och fått hjälp och stöd i livet. Marta Rodrigues kom från Brasilien för att vara med och utbilda personalen och starta upp arbetet med barnen. Marta hade då under många år arbetat med Ray of Hope i Brasilien och är fantastiskt duktig på att arbeta med barn och hon var redo för en ny utmaning. Tillsammans med Aracelis startade de upp arbetet bland barnen i byn Proyecto Cuatro. Barn som verkligen var i behov av hjälp och stöd. Här kommer nu en liten tillbakablick på dessa år från Marta och Aracelis.
Den 1 maj 2013 slogs dörrarna upp och barnen strömmade in. Jag minns det som igår, jag var rädd och ängslig och kunde inte sova natten innan. Men jag lät inte rädslan ta över, även om jag nu kan erkänna att det var många utmaningar när vi startade upp. Inte minst för mig. Jag var utlänning och singel och där skulle jag ta ansvar och ledning i uppstarten av ett nytt projekt. Och det i ett nytt land och på ett språk som inte var mitt eget.
Men jag tackar Gud för de ”änglar” han placerade på min väg. De uppmuntrade mig att inte ge upp i svåra tider och påminde mig om Guds trofasthet. Jag lärde mig älska landet som mitt andra hemland och vännerna jag fick blev min familj.
Jag fick under den här tiden uppleva mycket tillsammans med Gud. Jag brukade säga; ”jag gick ner på knä”. Jag är säker på att de resultat som uppnåddes i projektet var en frukt av bön. Det var fantastiskt och underbart att få se Guds övernaturliga omsorg i varje detalj.
Ett av de största glädjeämnena var att se utvecklingen av arbetet. Att veta att projektet, som startade på ett så enkelt sätt, blev till förvandling och hopp för familjer i Proyecto Cuatro och i kommunen Azua de Compostela på Dominikanska Republiken sydkust.
Varje gång jag åker tillbaka för att besöka Hannacentret gråter jag av glädje. Jag kan verkligen säga att det var värt varje tår och försakelse att få se en del av Guds plan manifesteras i varje barns liv.
Marta Rodrigues
När jag första gången träffade Karin från Sverige och vi pratade om projektet förstod jag att det var dags för Gud att välsigna vår by Projecto Cuatro. Min dröm var att ha en plats för barn, där man kunde undervisa och även ge dem mat. Dessa samtal med Karin kom som svar på bön.
Det var fantastiskt att se hur Gud använde människor från olika länder för att färdigställa och bygga upp vårt center. Pablo Soler kom från Puerto Rico och höll i byggnationen av huset. Marta kom från Brasilien för att hjälpa oss bygga upp själva arbetet bland barnen och utbilda oss som personal. Så där och då, i maj 2013, så började vi ta våra första stapplande steg med ett litet antal barn och tonåringar.
Gud har visat mig många saker genom barnen dessa år, barnen är som en spegel för oss. Jag har gått igenom många olika stunder av sorg, glädje, tårar och inlärning. Det var många gånger jag sa till Gud att jag kanske inte skulle vara rätt person för den här platsen. Men Han ruskade om mig och sa; ”ge ditt allt till den här är platsen som jag har gett dig”.
Den dagen som Marta sa att hennes arbete i Dominikanska Republiken var över och att det var dags för henne att återvända till sitt hemland, blev jag bedrövad. Hon hade varit mitt stöd i fyra år och sju månader och jag visste inte hur jag skulle klara mig utan henne. Men Gud styrkte mig så att jag kunde fortsätta. Idag har vi många fler barn än vad vi hade i början. Vi har ett bättre och starkare arbete bland barnen. Att arbeta med små barn är ett svårt jobb och man måste verkligen ge sitt allt, men samtidigt får man väldigt mycket tillbaka.
Ett av de barn som vi har nu heter Fabel och han är fyra år gammal. Han föddes sex månader för tidigt och fick därför tillbringa mycket av sin första tid på sjukhuset. När han till slut skrevs ut så övergav hans mamma honom. Hans pappa bodde då i Nicaragua och Fabel hamnade hos sin farmor. Fabel misshandlas av alla i hemmet, inklusive av sin pappa som återvänt från Nicaragua. 
Pappan känner inte den minsta tillgivenhet för pojken.
Tyvärr kom mamman aldrig tillbaka för att hämta, eller ens träffa, sin son. Fabel kommer till Hannacentret tre dagar i veckan och vi ägnar oss mycket åt honom. Vi ger honom kärlek, tillgivenhet och mycket uppmärksamhet. 
Han pratar knappt och är mycket aggressiv. Vi tror att hans beteende är en återspegling av vad han upplever hemma.
Vi ber till Gud att Fabels livsberättelse ska förändras och vi arbetar hårt för att hjälpa honom att integreras med de andra barnen. Vi väntar på ett mirakel från Gud i pojkens liv, för det är verkligen en mycket svår situation.
Vi ber om hjälp i bön, för vi vet att vi har en allsmäktig Gud som kan förändra allt. Han har tidigare gett oss stora segrar i vart och ett av dessa våra barns liv, och vi tror att Fabel inte kommer att vara ett undantag. Vi har ögonen på situationen och fortsätter att arbeta för att Fabel ska få det bättre. Att han ska växa och kunna utvecklas att bli den fine pojke som han är tänkt att vara.
Jag är otroligt tacksam för dessa tio år som ligger bakom och jag tackar Gud för att han anförtrodde mig detta uppdrag att få arbeta bland barnen på Hannacentret.
Aracelis Brito
