2020 var ett utmanande år för oss alla. Covid-19 blev ett bakslag för hela samhället och för världen. På Hannacentret startade vi året med stor förväntan och iver. Vi hade bestämt oss för att vi ville förändra vårt arbetssätt. Vi hade insett att modellen vi tidigare använt i vårt arbete med barnen behövde förändras. Allt sedan den nya skolmodellen infördes och barnen skulle vara i skolan hela dagarna istället för halva dagen, så kände vi att det inte längre fanns utrymme att hjälpa barnen på det sätt vi ville. Vi upplevde att vi behövde lägga tid på att stärka deras självkänsla och forma dem som personer.
Vi såg nästan direkt skillnad i barnen. De kom troget för att delta i aktiviteterna vi erbjöd, barnen älskar att vara på centret. Många av dem ansträngde sig verkligen för att följa de nya metoder som vi använde. Vi som arbetar med barnen var verkligen glada när vi såg att våra nya strategier fungerade. Men när pandemin slog till förändrades allt.
Pandemin orsakade en obalans och osäkerhet i samhället, framför allt på grund av matbristen. Då började vi dela ut matpaket till hemmen där våra barn bor. Matpaketen tas alltid emot med stor glädje. Ögonen lyser när de ser matkorgarna och de tar emot oss med mycket kärlek och stor tacksamhet. Flera gånger har vi kommit till hem som överhuvudtaget inte haft någon mat att äta den dagen. Denna matkorg med basvaror har blivit synonymt med hopp. Vi har verkligen fått se vilka stora behov det finns; fysiskt, emotionellt och andligt.
När vi besöker hemmen och ger dem maten så säger vi också alltid något uppmuntrande som ger dem hopp och vi ber för dem. Det finns så många familjer som står helt utan inkomst. Jordbruket har minskat och det är inte lätt att hitta något annat jobb. De flesta av våra barn bor i dysfunktionella hem. Barnen saknar kärlek och omsorg. Hannacentret har varit en oas, där dessa barn är trygga och älskade. Alla frågar när centret öppnar igen och när de kan få komma tillbaka. Några av barnens föräldrar blev smittade av Corona, varav en dog. Några av barnen blev också sjuka och vi har gjort vad vi kunnat för att bistå med hjälp och stöd.
I slutet av 2020 hade vi en julfest för barnen på centret. Barnen var så glada och de kände det som om de fått komma hem. De frågade vilken dag de kunde få återvända och börja i sina klasser på centret igen, för här känner de sig lyckliga. De är trygga och känner sig älskade. Vi hade alla den förväntan att vi snart skulle kunna öppna upp centret igen och barnen skulle få komma tillbaka. Men pandemin har tagit fart igen och vi får avvakta ytterligare en tid. Men vi ber, fastar och hoppas att allt snart kan återgå till det normala.
Motivation
Barnen är det som motiverar oss att fortsätta. Många gånger känns det som vårt arbete är förgäves, men det är det inte. Dessa barn bor som bland “vargar” i dysfynktionella hem, har känslomässiga problem och ibland blir de utsatta för våld i hemmen. De saknar mycket och har brist på kärlek i sina liv. Men trots allt detta så vet vi att de principer som vi lär ut, med grund i Bibeln, ger goda resultat. Dessa barn har förändrats. Genom att delta i våra aktiviteter har de lärt sig mycket som de bär det med sig i livet och vi ser tydliga resultat.
“Våra” barn har fått en tro på Jesus och de beter sig annorlunda. De har lärt sig bry sig om människorna runt sig och mitt i pandemin har vi fått se bevis på det mycket konkret. Det ger oss hopp för framtiden och att arbetet vi lägger ner ger resultat. Vi ser fram emot när vi kan återgå till att träffas igen och livet mer återgår till det normala.
Nuvarande situation
Nu är det ett nytt år och även om det finns många utmaningar så känner jag mig trygg i att det är Gud som har kallat mig för denna uppgift. Även om pandemin fortfarande kvarstår, så bär jag barnen i mitt hjärta och vet att jag ska fortsätta mitt arbete med dem på Hannacentret. Som team har vi mött många svårigheter, men med Guds hjälp kommer vi att övervinna svårigheterna. Vi ber er att fortsätta be för oss! Be att vi snart ska kunna komma igång igen och kunna fortsätta att älska och vägleda dessa barn och ge dem en trygghet i livet. Vi vill fortsätta kämpa för att våra barn ska kunna må bra och förstå att de inte behöver leva det liv som deras föräldrar och grannar lever. Visa dem att livet kan levas annorlunda och istället för ilska kan man visa kärlek och bry sig om sina medmänniskor.
Behoven är stora och vi hoppas kunna öppna upp Hannacentret under mars månad. Att vi då ska kunna ha en grupp om dagen med trettio barn i varje klass. Mellan klockan 10 – 13 hjälpa barnen med läxorna och ge dem mat. På detta sätt kommer vi inte att krocka med skolundervisningen som är online på eftermiddagarna.
Ronaldo och Alaisha
Jag vill också berätta om några av våra barn. Ronaldo och Alaisha är syskon. När de båda två kom till Hannacentret för ungefär två år sen så var Ronaldo knappt fyra år och lillasyster Alaisha två och ett halvt år. Ronaldo är mycket hjälpsam, medkännande, kärleksfull och generös. De kommer från en fattig familj och de bor i ett väldigt litet hus utan någon som helst komfort.
Syskonen var alltid de första som dök upp på morgonen. De lekte, var med i aktiviteterna och var alltid glada. Men mitt i pandemin skedde en drastisk förändring. Deras pappa smittades av Covid-19 och han dog. Sen dess har barnens liv helt förändrats. Pappan var den som tog hand om barnen, de tyckte mycket om honom och det var också han som varje dag tog dem till Hannacentret.
Det som syntes tydligast var att detta syskonpar som alltid varit så glada nu inte längre log. När de kom till vår julfest så var de ledsna och höll sig för sig själva. Så stor skillnad på hur de tidigare betett sig. Men vi kommer att fortsätta att visa dem kärlek och hålla koll på dem. Vi vet att om vi inte ger upp så kommer deras leenden att 
komma tillbaka. Denna pandemi har tagit glädjen från många av våra barn, men liv och glädje kommer att komma tillbaka.
Alex
Alex är tio år gammal. Han bor med sina föräldrar och tre systrar och han är idag en glad pojke. Så var inte fallet när han först kom till oss. Hans beteende var hemskt. Han betedde sig mycket dåligt och vi visste inte vad vi skulle ta oss till. Han ville inte komma in i klassrummet, han kastade stenar och slogs. Han gjorde sönder leksakerna och mycket mer. Vi bad mycket till Gud för honom och en dag fick vi en idé.
Vi gav honom ansvar. Vi bad honom dela ut godis till de andra barnen och att se till att det var ordning och reda bland barnen. Detta gav resultat! Det var verkligen en gudomlig strategi, för vi fick se att detta verkligen var en perfekt uppgift för Alex. Det gjorde tydlig skillnad i hans liv och hela hans beteende förändrades.
Mitt under pandemin blev Alex sjuk. Han fick skorv och kroppen började fjälla och sen blev det sår. Det orsakade mycket smärta och lidande. Han hade svårt att sova på nätterna och han kunde inte gå. De ville heller inte att folk skulle se hur han såg ut, så han lindade ett lakan runt kroppen för att dölja såren.
Men han hade sina kompisar från Hannacentret. De fanns vid hans sida och hjälpte honom. De bad till Gud att Alex skulle bli frisk och han blev bra! Nu är han återigen att glad pojke som bara väntar på att centret ska öppna sina dörrar igen och livet återgå till det normala. Det är underbart att se hur barnen har förändrats och hur de nu hjälper varandra. Det ger hopp åt framtiden!
Aracelis Brito, föreståndare på Hannacentret
